Jag har sjungit så länge jag kan minnas, men vägen har varit krokig och inte alls självklar. På något vis har sången ändå alltid funnits där och hållit mig i hand. Genom tvivel, hopp, vemod och ljus. Och genom barndomen, via min pappa Georg Riedels musik och kontrabasspel.

När jag skriver mina sånger kommer melodierna och orden ofta rätt intuitivt, som att känslor och tankar redan vilar inombords och måste ut i någon form. Jag hoppas att tonerna, liksom orden, kan landa varmt och mjukt hos den som lyssnar, det är i alla fall min intention: att jag vill något gott och att mina sånger i bästa fall hamnar hos någon som vill dem väl. För när jag sjunger lättar jag liksom på hjärtat och kastar mig ut. Förhoppningsvis står då mina medmänniskor där för att ta emot mig.

Mötet mellan ord och ton fascinerar mig. Hur ordens rytm formar melodin. Ibland är orden jag sjunger mina egna, ibland någon annans. Att få sjunga Kristina Lugns drastiska och sorgliga texter eller få tonsätta Stina Wirséns klarsynta betraktelser är omtumlande och berikande. Så enormt att få kalla det sitt jobb. Sitt levebröd. Sitt älskade kall i livet.

På många vis fungerar musik som en slags tröst för mig. Ja, kanske är det därför mina sånger ofta klingar melodiöst vemodigt, men inte sällan med ett stråk av glittrande ljus. För mig är vemod vackert. För i det sköra finns det starka. Det är tryggt att våga vara sårbar. Att våga vara allt det där som är att vara människa. Och i bästa fall kan kanske musik ingjuta lite tröst och hopp i en rätt så dyster värld. Som den där strimman som tar sig fram genom natten.

Tänk om världen faktiskt kan bli lite mer empatisk. Lite mer solidarisk. Jag vill tro det. Allt kan bli bra. Om vi hjälps åt.

Tack för att du lyssnar!